Trädgårdsdrömmar

Husmor tror sig vara trädgårdsintresserad. Förra vintern deltog hon t.o.m. i en kurs: Planera din drömträdgård. På smörpapper skissade hon sina drömmar. Hon pratade lyriskt om lavendel och pion, om syrener och klematis. Ett litet trädgårdsland ritades in i drömträdgården och tillsammans med Rufus uppgjordes planer på vad som skulle odlas: ärter och morötter, sallad och dill...

lavendel

pion

klematis

För att få utlopp för den våldsamma peta-i-jorden-ivern, som husmor drabbats av, inhandlades i maj en tomatplanta som placerades på balkongen. Här skulle det minsann ätas tomater till lust och leda. Förmodligen skulle de bli så många att de närmsta grannarna kunde få varsin hink tomater. Bara som en vänlig gest. Liksom.Ivrigt iakttog familjen hur de ljusgula blommorna plötsligt förvandlades till pyttesmå gröna kulor. De var hela tre stycken! "En till Rufus, en till mamma, en till pappa", sa Rufus. Vi skulle bara vattna och vänta. Lillasyster, som inte hade hört diskussionen, passade en solig dag på att skörda två av de roliga gröna bollarna (innan husmor kom utrusande genom den öppna balkongdörren och lyckades rädda den sista lilla grönsaken).

Sen försvann ivern. Plantan fick stå kvar i sin minimala plastkruka. Ingen extra mylla. Ingen näring. Vatten kunde den får lite sporadiskt. Ibland hade den tur när en förlupen stråle från en vattenpistol råkade träffa den törstande jorden. Sol fick den i mängder, men det var förstås någon annans förtjänst.

Idag står plantan och bugar lite ödmjukt. En femte och sista tomat undrar lite förläget om ens lillasyster längre är intresserad? Husmor suckar och undrar hur det kunde bli så här. Husbonden ifrågasätter hennes påstådda trädgårdsintresse. Kan det ha varit så att torsdagskvällarna spenderades någon annanstans än på trädgårdskurs? Hade hon suttit och ätit choklad och skvallrat med väninnorna? Hur står det egentligen till med odlarivern? Är det enda som finns en grön tumme, mitt i handen?

Husmor funderar. Nej, drömmarna om perenner och trädgårdsland lever definitivt kvar. Tomatplantans tragiska öde berodde på... fel miljö. Nästa gång kommer det att kännas rätt. Hennes växter kommer att överösas med vatten och kärlek. Nästa gång är i den egna trädgården.

Fast... på smörpappret från trädgårdskursen finns också hängmattan som husmor fick i födelsedagsgåva inritad. För trots att hon är en drömmare av stora mått bor det också en liten realist någonstans djupt där inne.

Och nu har förresten betongen till tillbyggnaderna anlänt! Kanske betongbilen får återkomma ännu en gång för att låta den sega massan rinna ut över 1200 kvadratmeter trädgård? Nix!