En bror och hans syster

Rhodos - Grekland

En skön vecka i slutet av oktober.

En liten båtsemester

Först besökte vi två olika sommarställen i Snappertuna (två nätter):

Sen åkte vi till Jussarö där vi träffade mera goda vänner. Och en fårskock (en natt):

Och så avslutade vi med två nätter i vackra Hangö:

Ljuden i Kassel

dOCUMENTA(13) 

Dokumenta är en utställning med samtidskonst som går av stapeln under 100 dagar vart femte år i Kassel, Tyskland. I år besöktes dOCUMENTA av ca 860 000 personer. Jag var där med mina kollegor den 7-10 september.

Här några upplevelser och reflektioner från resan:

Det är mot slutet av lördagen när jag med trötta fötter vandrar in på "hugenotternas" bakgård. I motsats till de flesta andra besökspunkterna på dOCUMENTA(13) är det ingen kö till uthuset. Jag stiger in genom dörren. In i det där svarta, okända. Rummet verkar bada i totalt mörker och jag har ingen aning om vad som finns där inne. Inga förväntningar. Jag har inte ens brytt mej om att kolla upp konstnärens namn. Nej, nu minns jag plötsligt: Mi, som hade tittat in där dagen innan har berättat om ”ett klaustrofobiskt rum där några röster pratar om arbetslöshet”. Försiktigt stapplar jag in i mörkret. Rädd att stöta emot något eller någon. Man ser verkligen ingenting. Men man hör. Då ett sinne sätts ur spel verkar de andra sinnena plötsligt desto mera alerta. Det tar mej nog närmare en halv minut innan jag inser att de ljud jag hör runt om i rummet inte flödar ur några högtalare, utan att jag plötsligt befinner mig mitt i en liveshow. Ett stort a cappella disco. Ljuden, dessa mänskliga läten rör sig runt i mörkret och där står jag, först som förstenad innan jag sakta kan låta mig slappna av, dras med och våga njuta av denna delaktighet. Småningom börjar ögonen vänja sig vid mörkret och jag inser att denna show inte är en improvisation, utan att de 15-20 kroppar ur vilka ljuden strömmar faktiskt också har en gemensam koreografi. De rör sig hela tiden runt i rummet. För mig är upplevelsen i Tino Sehgals rum som starkast de första minuterna. Då man i mörker har vandrat in på en scenen utan en roll och utan känsla av vad pjäsen handlar om. Utan att plötsligt veta om man är en åskådare eller en skådespelare?

Sehgal erbjuder ingen förklaring till sitt verk This Variation. Arbete finns med i innehållsförteckningen i guideboken över dOCUMENTA(13), men själva sidan saknas avsiktligt. Det stör mig inte så mycket att jag blir lämnad utan förklaring. Jag har i alla fall fått vara med om något nytt och fräscht. Det är på lätta fötter jag lämnar mörkret bakom mig. Jag känner mig glad och upprymd och alldeles övertygad om att jag vill återvända till mörkret på nytt. Och på nytt. Det enda som gör mej lite förbryllad är det där med ”ett klaustrofobiskt rum där några röster pratar om arbetslöshet”. Varje gång jag återvänder badar utrymmet i positiv energi, men när jag senare gör lite efterforskning visar det sig att sången och dansen mycket riktigt stundvis har avbrutits för att ge plats åt diskussioner om bl.a. ekonomi och dåliga familjerelationer. Det ger mig åtminstone en hint om varför Sehgal har valt att kalla verket This Variation.

Sabina, Mi och Saara i Karlsaue park. Det var mycket varmt.

Ett annat ljudverk, Room of Rhythms av Cevdet Erek, finns i ett stort tomt utrymme på ett varuhus. Kombinationen av rå betong och bultande bas för tankarna till ravepartyn i tillfälliga lokaler. I detta fall är dock utrymmet översvämmat med dagsljus och jag lägger mej med slutna ögon i en fönsternisch och låter mig sugas med och upptas i de dova tonerna som fyller utrymmet.

När jag tänker tillbaka på dOCUMENTA(13) är det främst ljudbilder som dyker upp i mitt minne, eller åtminstone kombinationen av ljud och visuella upplevelser. Jag tänker på Susan Philipsz Study for Strings*, ljudinstallationen på perrong 13 där man under andra världskriget lastade judar ombord på tåg som körde dem till koncentrationsläger. Min blick på landskapet runtom mig, mina tankar på livets förgänglighet och samtidigt en stark medvetenhet om den plats jag just då befinner mig på. 

Och på samma tågstation Janet Cardiffs monotona och lite släpiga röst i mina öron. Hur Cardiff med hjälp av en iPod guidar mig runt i byggnaden i en mix av imaginär och reell förfluten verklighet, blandad med hennes egna tankar och drömmar (Alter Bahnhof Video Walk). Och det där verket i skogen (även det av Cardiff och maken George Bures Miller), där vi sitter på stubbar. Från högtalare i de höga träden som omger oss regnar ett potpurri av ljud. Här blir jag aldrig riktigt klok på vad de vill ha sagt. Miljön, tekniken, ljuden, hela upplägget är så välgjort, men jag hittar aldrig den röda tråden som knyter ljuden samman med varandra. Det stör mig lite. 

Susan Philipsz, Study for Strings på Hauptbahnhof

 

Inne i en sval bunker ligger en gammal sagobok uppslagen. Från högtalare bak i rummet läser en mansröst, Aman Mojadidi en refuserad saga. Ett galler hindrar besökarna att gå vidare, men stämman kan röra sig fritt, eka vidare i bunkerns kala gångar. Och vem vi inte lämna kvar ekon av sig själv, spår av den egna existensen? Är det inte precis det som är en av kärnorna i konsten?

Med sin immateriella karaktär och med sina starka relationer till sin omgivning, sticker dessa platsspecifika ljudverk på dOCUMENTA(13) ut från resten. I mitt tycke.

*  Study for Strings skrevs 1943 av en judisk kompositör, Paval Haas, från Kassel. Tillsammans med andra judar i staden deporterades Haas under andra världskriget från Kassel Hauptbahnhof till koncentrationsläger. Det var under sin tid i Terezin lägret som Haas skrev sin melankoliska Study for Strings. Året därpå sändes han till gaskammaren. Philipsz verk är inte bara en tillbakablick på stadens historia, utan uppmärksammar samtidigt betydelsen av tillställningar såsom dOCUMENTA för att definiera sin nuvarande identitet.

En resa i korthet

Branta klippor som dyker tiotals meter rakt ner i ett turkost hav. Små stränder med fin, benvit sand. Vattentemperatur på 26 grader och i den fuktiga luften minst 30 grader. Böljande kullar täckta med oliv- och pinjeträd. Fågeltjatter, vänliga människor och en sol som skiner från en klarblå himmel.

Nej, det är inte Thailand.

Vi har besökt Menorca (eller Minorca), som är den betydligt mera kända Mallorcas lilla grannholme. Vi har simmat i poolen och i havet. Vi har besökt en vattenpark och fina städer och natursköna platser. Vi har snorklat och ätit tapas och sena middagar. Vi har svettats och njutit. Mest njutit.

En dag hyrde vi en trampbåt med en egen rutschkana

Menorca i augusti är väldigt varmt. Man blir lite långsammare än vanligt, man dricker kopiösa mängder av vatten (och annat) och man orkar inte göra så mycket som man kanske önskar. Ön är mycket naturskön och att vandra eller cykla från strand till strand hade varit idealiskt. Men inte i 36-gradig värme tillsammans med en 3 och en 6-åring.

Staden som vi bodde i, Cala Galdana, utgjordes ännu på 60-talet endast av en helt oexploaterad lång, fin strand i botten av en vik. Och inne i viken en liten brant ö (med några grottor) -likt en pärla i en snäcka. Ingen bebyggelse. I Cala Galdana finns idag några souvenirbutiker, ett inte alltför stort antal mindre och större hotell och ett dussintal restauranger. Det finns inga påträngande försäljare och inga "inkastare" till restaurangerna.

Vi reste med Finnmatkat (som i Sverige heter Fritidsresor) och bodde på Alta Galdana Apartments, som låg 350 meter från stranden. Ett helt sakligt boende, med en helt fantastisk utsikt.

Utsikt från vandringsleden mellan Cala Galdana och Cala Macarella

Utsikt från vår lägenhet (med takterrass)

På måndagen besökte vi en vattenpark, Aquacenter...

...och så fördrev vi flera timmar i den vackra hamnstaden Ciutadella

Ciutadella

På tisdagen hyrde vi en bil och åkte till Fornells där Husfar passade på att vindsurfa

Sen körde vi vidare till Cap de Cavalleria

Fyren vid Cap de Cavalleria

Udden var karg och mycket hög

Getterna var många

En grotta vars ena mynning öppnade sig högt över havet

Vi hälsade på hos de dansande hästarna på farmen Son Martorellet

Korta stunder låg vi på stranden, men mest höll vi till i vattnet där vi bl.a. snorklade

En toppenresa!

Menorca

Hola!

Meno(rca)paus

"Green, gently formed hills, traversed by piled up stone walls, wild olive and pine trees, cliffs falling steeply into the sea and idyllic bays with white sandy beaches and turquoise-coloured water - all this is Menorca!" 


Låter det bra?
Det tyckte vi. Nu drar vi till en liten ö i Medelhavet. Till sol och värme.
Hejdå Finland! Hej Menorca!

Borgbacken

Det var perfekt väder (inte för varmt och inte för kallt). Det var inga köer. Det vara glada barn och nöjda vuxna. Det var en perfekt tisdagseftermiddag och kväll på Borgbacken.

 

 

Storebror kastade pussar till oss där vi stod och väntade på honom när han åkte. "Jag har aldrig mått bättre!" ropade han gång på gång. Den klassiska berg-och-dalbanan blev årets favorit hos Storebror. Lillasyster åkte helt orädd allt som hon fick åka. Och hon stortrivdes.

Slottsruinen

Idag turistade vi lite på egen ort. Barnens önskemål var att ha picknick på en äng, så vi styrde bilen mot Snappertuna och Raseborgs slottsruin. Efter picknicken på ängen, besöket i borgen och glassen på Slottsknektens stuga passade vi på att hälsa på barnens kära småkusin, Malin, som har sin fina häst Elton inhyst på en gård i närheten.

Godnatt Hangö

Idag har vi turistat i Hangö, staden som Husfar har bott i under väldigt många år (Husmor har också bott här under flera fantastiska somrar och en mysig höst, vinter och vår).


Idag har vi också ätit godis, träffat släktingar och vänner, vandrat över Parkbergens solvarma klippor, ätit (pop-corns!)glass, druckit skumpa på båten, ätit middag på ett smakfullt inrett Makaroonitehdas och ännu klämt in en sängfösare i båten tillsammans med två gamla vänner.