Ljuden i Kassel

dOCUMENTA(13) 

Dokumenta är en utställning med samtidskonst som går av stapeln under 100 dagar vart femte år i Kassel, Tyskland. I år besöktes dOCUMENTA av ca 860 000 personer. Jag var där med mina kollegor den 7-10 september.

Här några upplevelser och reflektioner från resan:

Det är mot slutet av lördagen när jag med trötta fötter vandrar in på "hugenotternas" bakgård. I motsats till de flesta andra besökspunkterna på dOCUMENTA(13) är det ingen kö till uthuset. Jag stiger in genom dörren. In i det där svarta, okända. Rummet verkar bada i totalt mörker och jag har ingen aning om vad som finns där inne. Inga förväntningar. Jag har inte ens brytt mej om att kolla upp konstnärens namn. Nej, nu minns jag plötsligt: Mi, som hade tittat in där dagen innan har berättat om ”ett klaustrofobiskt rum där några röster pratar om arbetslöshet”. Försiktigt stapplar jag in i mörkret. Rädd att stöta emot något eller någon. Man ser verkligen ingenting. Men man hör. Då ett sinne sätts ur spel verkar de andra sinnena plötsligt desto mera alerta. Det tar mej nog närmare en halv minut innan jag inser att de ljud jag hör runt om i rummet inte flödar ur några högtalare, utan att jag plötsligt befinner mig mitt i en liveshow. Ett stort a cappella disco. Ljuden, dessa mänskliga läten rör sig runt i mörkret och där står jag, först som förstenad innan jag sakta kan låta mig slappna av, dras med och våga njuta av denna delaktighet. Småningom börjar ögonen vänja sig vid mörkret och jag inser att denna show inte är en improvisation, utan att de 15-20 kroppar ur vilka ljuden strömmar faktiskt också har en gemensam koreografi. De rör sig hela tiden runt i rummet. För mig är upplevelsen i Tino Sehgals rum som starkast de första minuterna. Då man i mörker har vandrat in på en scenen utan en roll och utan känsla av vad pjäsen handlar om. Utan att plötsligt veta om man är en åskådare eller en skådespelare?

Sehgal erbjuder ingen förklaring till sitt verk This Variation. Arbete finns med i innehållsförteckningen i guideboken över dOCUMENTA(13), men själva sidan saknas avsiktligt. Det stör mig inte så mycket att jag blir lämnad utan förklaring. Jag har i alla fall fått vara med om något nytt och fräscht. Det är på lätta fötter jag lämnar mörkret bakom mig. Jag känner mig glad och upprymd och alldeles övertygad om att jag vill återvända till mörkret på nytt. Och på nytt. Det enda som gör mej lite förbryllad är det där med ”ett klaustrofobiskt rum där några röster pratar om arbetslöshet”. Varje gång jag återvänder badar utrymmet i positiv energi, men när jag senare gör lite efterforskning visar det sig att sången och dansen mycket riktigt stundvis har avbrutits för att ge plats åt diskussioner om bl.a. ekonomi och dåliga familjerelationer. Det ger mig åtminstone en hint om varför Sehgal har valt att kalla verket This Variation.

Sabina, Mi och Saara i Karlsaue park. Det var mycket varmt.

Ett annat ljudverk, Room of Rhythms av Cevdet Erek, finns i ett stort tomt utrymme på ett varuhus. Kombinationen av rå betong och bultande bas för tankarna till ravepartyn i tillfälliga lokaler. I detta fall är dock utrymmet översvämmat med dagsljus och jag lägger mej med slutna ögon i en fönsternisch och låter mig sugas med och upptas i de dova tonerna som fyller utrymmet.

När jag tänker tillbaka på dOCUMENTA(13) är det främst ljudbilder som dyker upp i mitt minne, eller åtminstone kombinationen av ljud och visuella upplevelser. Jag tänker på Susan Philipsz Study for Strings*, ljudinstallationen på perrong 13 där man under andra världskriget lastade judar ombord på tåg som körde dem till koncentrationsläger. Min blick på landskapet runtom mig, mina tankar på livets förgänglighet och samtidigt en stark medvetenhet om den plats jag just då befinner mig på. 

Och på samma tågstation Janet Cardiffs monotona och lite släpiga röst i mina öron. Hur Cardiff med hjälp av en iPod guidar mig runt i byggnaden i en mix av imaginär och reell förfluten verklighet, blandad med hennes egna tankar och drömmar (Alter Bahnhof Video Walk). Och det där verket i skogen (även det av Cardiff och maken George Bures Miller), där vi sitter på stubbar. Från högtalare i de höga träden som omger oss regnar ett potpurri av ljud. Här blir jag aldrig riktigt klok på vad de vill ha sagt. Miljön, tekniken, ljuden, hela upplägget är så välgjort, men jag hittar aldrig den röda tråden som knyter ljuden samman med varandra. Det stör mig lite. 

Susan Philipsz, Study for Strings på Hauptbahnhof

 

Inne i en sval bunker ligger en gammal sagobok uppslagen. Från högtalare bak i rummet läser en mansröst, Aman Mojadidi en refuserad saga. Ett galler hindrar besökarna att gå vidare, men stämman kan röra sig fritt, eka vidare i bunkerns kala gångar. Och vem vi inte lämna kvar ekon av sig själv, spår av den egna existensen? Är det inte precis det som är en av kärnorna i konsten?

Med sin immateriella karaktär och med sina starka relationer till sin omgivning, sticker dessa platsspecifika ljudverk på dOCUMENTA(13) ut från resten. I mitt tycke.

*  Study for Strings skrevs 1943 av en judisk kompositör, Paval Haas, från Kassel. Tillsammans med andra judar i staden deporterades Haas under andra världskriget från Kassel Hauptbahnhof till koncentrationsläger. Det var under sin tid i Terezin lägret som Haas skrev sin melankoliska Study for Strings. Året därpå sändes han till gaskammaren. Philipsz verk är inte bara en tillbakablick på stadens historia, utan uppmärksammar samtidigt betydelsen av tillställningar såsom dOCUMENTA för att definiera sin nuvarande identitet.