Våren 2001, för snart 10 år sedan, blev min progradu avhandling från Åbo Akademi klar. Jag hade redan flyttat bort från studiestaden och betyget kom per post till Hangö tillsammans med en liten lyckönskning från kanslisten på konstvetenskapliga institutionen.
Efter avslutade studier blev det nästan aldrig av att besöka Åbo. Därpå följande sommar, i juni 2002, flyttade Vi till Malmö. Enda gången man därefter befann sig i Åbo, var således då man skulle ta sig till eller från Sverigebåten.
Idag hade jag ett möte i Åbo. Att vandra på de där välbekanta gatorna kändes så märkligt. Bakom varje hörn lurade gamla, härliga minnen från studietiden. Jag tänkte på Heidi, Tove, Nina, Micke, Hasse, Tomppi, Rautis, Robi, Sösse, Sabina, Mia, Nina, Petra, Ville, Joppe, Kricke, Stebu, Anna, Miku, Freppa, Eddi, Lippe, Anna, Jenni, Hanna, Micko m.fl, m.fl... Plötsligt omgavs jag igen av akademikvarteren, krogarna, caféerna, pubarna och uteserveringarna som vi brukade hänga på, min frissa, resebyrån där Vi bokade australienbiljetterna, närbutiken som man ibland handlade i på morgonen på vägen hem från någon lönnkrog, restaurangerna där Vi samlade alla vänner för att fira Valborg, eken som vi hade picknick under osv, osv... Krematoriegrillen invid domkyrkan fanns inte kvar och på Mickes och Eddis mysiga bakgård hade ett ståtligt höghus rest sig. "Min" institution hade flyttat bort från Nunnegatan, men överraskande mycket var sig likt efter 10 år.
Lite överraskande var också de känslor som jag fick tampas med på min vandring genom minnenas stad. Jag kände glädje, sorg, saknad och vemod, men starkast av allt en otrolig känsla av tacksamhet. En tacksamhet över de roliga studieåren fulla av samvaro, glada dagar och vilda nätter. En tacksamhet som, blandad med en känsla av vemod, la sig som en liten klump i halsen. Men sen tänkte jag i stället på de tio år som hade passerat sen Vi flyttade från Åbo. Tio år fyllda av nya erfarenheter, nya utmaningar, nya jobb, nya vänner, nya länder och bäst av allt: två nya liv!
Att stiga på tåget bort från den välbekanta staden med alla dessa minnen, kändes ändå inte svårt. Åbo må se ut som förut, men de människor som jag delar alla dessa härliga minnen med finns inte kvar här. Det känns helt fantastiskt att många av dem som var en viktig del av min tid i Åbo idag finns inom räckhåll, flera t.o.m. i samma lilla stad som Vi!
Kanhända vandrar jag, Husmor, i övrigt också på ett emotionellt gungfly. Husfar har ju lämnat mej för Ramona (se föregående inlägg) och det verkar som om Vi är på väg in i en ny fas. Ett nytt oskrivet kapitel. Tio nya spännande år?!
Ja det var tider det!! Roligt att du oxå minns mickes o eddis innergård...där hände grejer i den kämppän minsann. Häromdagen blev det snack om Åbo på jobbet, ett namn som dök upp var puben Teini!! :) den hade jag glömt bort helt.
SvaraRaderaNämen, Anna! Teini... hur kunde du glömma Teini?! Gårdagens möte startade faktisk med lunch på Teinis restaurang. Har du glömt något annat viktigt månne? Det här borde vi kanske dryfta lite till. Kanske alla som är inne och läser här kunde skriva in sina åbominnen?
SvaraRaderamen va? Har Kreman försvunnit? Sist jag gick där förbi var den nog kvar? Det konstiga är, att fast jag jobbat två år i Åbo och framförallt MED Åbo, så har jag sett så litet av staden. Jag går på morgonen från tåget till jobbet, sen sitter man på kontoret hela dagen och sen går man samma väg hem. Så jag känner bra igen mig i dina betraktelser! Det i Åbo som ändrat mest är nog alla butiker i Hansa och vid torget, de har typ alla bytts ut och flyttat runt. - K
SvaraRaderaK, det som du kallar Kreman står nog kvar. Jag kom ihåg en liten koppi (1x1 m) som stod MELLAN cykelbanan och Nylandsgatan. Vid närmare eftertanke försvann nog den före mej från Åbo...
SvaraRadera