Denna inspirationsbild sparade jag i min dator för några år sedan. Jag gillar allt i den: golv, takt, möbler, detaljer, färgskalan och inte minst sittpuffen.
Sen har jag sett hur puffarna har flyttat in i hem efter hem. Bland
annat i House of Philia finns det en vit som kommer från Blackballoon där den kostar 2295 kronor. Och nu, fr.o.m. idag, finns det minsann en puff i Villa Valter också.
Storebror har berikat sin vokabulär med ett nytt kraftuttryck: voi vitsi. Just nu lyckas ha flika in ett "voi vitsi" i väldigt många sammanhang under en dag. Föräldrarna är väl sådär lagom förtjusta.
Vilken fin dag det var idag! Sjömannen flöt iland efter en vecka till havs och tillsammans med barnen klättrade han upp i stadens gamla vattentorn. Oj, så många trappsteg det var och vilken fin stad vi bor i! Voi vitsi!
We’ll fly to the edge, not as distant as it seems
And maybe we’ll find out the key to your dreams
So you just lay your head down darling
Sleep now, La la la la la
Några gamla glödlampor, ett par dussin loppisskedar, några syltburkar och gammelmosters avlagda virkade dukar.
Här kommer några pysseltips som jag hittade i min bildbank (tyvärr har
jag varit slarvig och inte skrivit varifrån bilderna är hämtade).
Dokumenta är en utställning med samtidskonst som går av stapeln under 100 dagar vart femte år i Kassel, Tyskland. I år besöktes dOCUMENTA av ca 860 000 personer. Jag var där med mina kollegor den 7-10 september. Här några upplevelser och reflektioner från resan:
Det
är mot slutet av lördagen när jag med trötta fötter vandrar in
på "hugenotternas" bakgård. I motsats till de flesta andra
besökspunkterna på dOCUMENTA(13) är det ingen kö till uthuset.
Jag stiger in genom dörren. In i det där svarta, okända. Rummet
verkar bada i totalt mörker och jag har ingen aning om vad som finns
där inne. Inga förväntningar. Jag har inte ens brytt mej om att
kolla upp konstnärens namn. Nej, nu minns jag plötsligt: Mi,
som hade tittat in där dagen innan har berättat om ”ett
klaustrofobiskt rum där några röster pratar om arbetslöshet”.
Försiktigt stapplar jag in i mörkret. Rädd att stöta emot något
eller någon. Man ser verkligen ingenting. Men man hör. Då ett
sinne sätts ur spel verkar de andra sinnena plötsligt desto mera
alerta. Det tar mej nog närmare en halv minut innan jag inser att de
ljud jag hör runt om i rummet inte flödar ur några högtalare,
utan att jag plötsligt befinner mig mitt i en liveshow. Ett stort a
cappella disco. Ljuden, dessa mänskliga läten rör sig runt i
mörkret och där står jag, först som förstenad innan jag sakta
kan låta mig slappna av, dras med och våga njuta av denna
delaktighet. Småningom börjar ögonen vänja sig vid mörkret och
jag inser att denna show inte är en improvisation, utan att de 15-20
kroppar ur vilka ljuden strömmar faktiskt också har en gemensam
koreografi. De rör sig hela tiden runt i rummet. För mig är
upplevelsen i Tino Sehgals rum som starkast de första
minuterna. Då man i mörker har vandrat in på en scenen utan en
roll och utan känsla av vad pjäsen handlar om. Utan att plötsligt
veta om man är en åskådare eller en skådespelare?
Sehgal
erbjuder ingen förklaring till sitt verk This Variation.
Arbete finns med i innehållsförteckningen i guideboken över
dOCUMENTA(13), men själva sidan saknas avsiktligt. Det stör mig
inte så mycket att jag blir lämnad utan förklaring. Jag har i alla
fall fått vara med om något nytt och fräscht. Det är på lätta
fötter jag lämnar mörkret bakom mig. Jag känner mig glad och
upprymd och alldeles övertygad om att jag vill återvända till
mörkret på nytt. Och på nytt. Det enda som gör mej lite
förbryllad är det där med ”ett klaustrofobiskt rum där några
röster pratar om arbetslöshet”. Varje gång jag återvänder
badar utrymmet i positiv energi, men när jag senare gör lite
efterforskning visar det sig att sången och dansen mycket riktigt
stundvis har avbrutits för att ge plats åt diskussioner om bl.a.
ekonomi och dåliga familjerelationer. Det ger mig åtminstone en
hint om varför Sehgal har valt att kalla verket This Variation.
Sabina, Mi och Saara i Karlsaue park. Det var mycket varmt.
Ett
annat ljudverk, Room of Rhythms avCevdet Erek, finns i ett stort tomt utrymme på ett
varuhus. Kombinationen av rå betong och bultande bas för tankarna
till ravepartyn i tillfälliga lokaler. I detta fall är dock
utrymmet översvämmat med dagsljus och jag lägger mej med slutna ögon i
en fönsternisch och låter mig sugas med och upptas i de dova
tonerna som fyller utrymmet.
När
jag tänker tillbaka på dOCUMENTA(13) är det främst ljudbilder som
dyker upp i mitt minne, eller åtminstone kombinationen av ljud och
visuella upplevelser. Jag tänker på Susan PhilipszStudy for Strings*, ljudinstallationen på perrong 13 där man
under andra världskriget lastade judar ombord på tåg som körde
dem till koncentrationsläger. Min blick på landskapet runtom mig,
mina tankar på livets förgänglighet och samtidigt en stark
medvetenhet om den plats jag just då befinner mig på.
Och på samma
tågstation Janet Cardiffs monotona och lite släpiga
röst i mina öron. Hur Cardiff med hjälp av en iPod guidar mig runt
i byggnaden i en mix av imaginär och reell förfluten verklighet,
blandad med hennes egna tankar och drömmar (Alter Bahnhof Video
Walk). Och det där verket i skogen (även det av Cardiff och
maken George Bures Miller), där vi sitter på stubbar.
Från högtalare i de höga träden som omger oss regnar ett potpurri
av ljud. Här blir jag aldrig riktigt klok på vad de vill ha sagt.
Miljön, tekniken, ljuden, hela upplägget är så välgjort, men jag
hittar aldrig den röda tråden som knyter ljuden samman med
varandra. Det stör mig lite.
Susan Philipsz,
Study for Strings på Hauptbahnhof
Inne
i en sval bunker ligger en gammal sagobok uppslagen. Från högtalare
bak i rummet läser en mansröst, Aman Mojadidi en
refuserad saga. Ett galler hindrar besökarna att gå vidare, men
stämman kan röra sig fritt, eka vidare i bunkerns kala gångar. Och
vem vi inte lämna kvar ekon av sig själv, spår av den egna
existensen? Är det inte precis det som är en av kärnorna i
konsten?
Med
sin immateriella karaktär och med sina starka relationer till sin
omgivning, sticker dessa platsspecifika ljudverk på dOCUMENTA(13) ut
från resten. I mitt tycke.
*
Study
for Strings skrevs 1943 av en judisk kompositör, Paval Haas,
från Kassel. Tillsammans med andra judar i staden deporterades Haas
under andra världskriget från Kassel Hauptbahnhof till
koncentrationsläger. Det var under sin tid i Terezin lägret som
Haas skrev sin melankoliska Study for Strings. Året därpå
sändes han till gaskammaren. Philipsz verk är inte bara en
tillbakablick på stadens historia, utan uppmärksammar samtidigt
betydelsen av tillställningar såsom dOCUMENTA för att definiera sin
nuvarande identitet.
Har jag nämnt att jag har världens bästa arbetsplats? Så är det i alla fall. Idag har jag t.ex. pysslat med "Strömsö Lee". Vi gjorde tygblommor med reflexband. Duktiga Lee (som förresten är en fd studiekompis från Konstvetenskapliga institutionen vid Åbo Akademi) har gett ut boken Lee återvinner och inreder : inspiration, tips och beskrivningar.
Frejadesign
Sen kom Karin Lindroos och berättade om dukning. Tillsammans med Karin fick workshopdeltagarna fixa kakfat (se inlägg 22.9).
Ja, och så var det ju resan till Kassel, som jag, tack vare världens bästa arbetsplats, fick vara med om för två veckor sen. Den skall jag berätta om också. Snart.
Ha en skön ny höstvecka! Själv skall jag börja den med att försöka driva den sega förkylningen ur kroppen. Så här kan vi inte ha det.
Det finns några loppisgurun i vårt land. En av de största heter Karin Lindroos. Karin är inte bara en mästare på att nosa upp fina fynd, hon kan dessutom ge de gamla tingen nytt liv och styla, kombinera och sedan, som pricken på i:et, ta fina bilder på sina fynd.
Att Karin har gett ut en bok som heter just Loppisfynd är ju inte alls långsökt. Dessutom har hon turen att vara gift med någon som gillar att göra mat: Magnus Lindström. Tillsammans med Mango har hon gett ut kokboken Den stora suget.
I morgon kommer Karin att hålla en workshop på min arbetsplats och eftersom hon själv har varit bortrest den senaste veckan har jag fått i uppdrag av henne att besöka Emmaus (ett loppis) för att skramla ihop lite fat och ljusstakar. Av dessa kommer deltagarna att få tillverka kakfat i äkta Karin stil.
copyright: Karin Lindroos
Nu svämmade dessvärre Emmaus inte över av ljusstakar och roliga fat. Jag plockade med mej det mesta som fanns av ljusstakar och sen blev det ett hög med intesåroliga tallrikar och fat. Jag inser inte förrän nu att jag hade kunnat komplettera med några snapsglas också. Undrar just vad gurun skall tänka när hon ser vad jag har fått med mej för krafs.
Om du vill veta mera om Karin och hennes böcker skall du besöka Elverket i Ekenäs lördagen den 6 oktober kl. 17. Då samtalar Karin med Kajsa Wikman, som också har gett ut en bok om sin passion: Scandinavian stitches eller Kajsan iloiset tilkut. Både Karin och Kajsa är också framgångsrika bloggare. På Elverket kan du dessutom passa på att se designutställningen Home Sweet Home och fynda konstböcker och -kataloger (lördag 6.10 kl. 11-18.30 eller söndag 7.10 kl. 11-17).
